Allmänhet Vårdpersonal
Allmänhet Vårdpersonal

Artros

Artros

Artros är en mycket vanlig sjukdom och mer än hälften av alla över 70 år uppskattas ha någon form av artros. Artros leder till stort lidande för patienterna och orsakar stora kostnader för samhället.

Artros kännetecknas kliniskt av smärta, stelhet och minskad rörlighet i leden men kan också manifesteras med typiska röntgenfynd. Smärta är det största problemet vid artros och leder till nedsatt funktion och minskad aktivitet. För att ställa diagnosen artros bör både kliniska och radiologiska fynd sammanvägas. Som regel förekommer symtomen flera år före röntgenförändringar uppträder.

Etiologi

Välkända riskfaktorer för artros är hög ålder, ledskada, ärftlighet och kvinnligt kön. Med en allt äldre befolkning förväntas artros bli ännu vanligare. Även tidigare ledskada medför en påtaglig risk för senare artrosutveckling. Vissa yrken med hög fysisk belastning löper högre risk för att utveckla artros.

Övervikt är ett allt större folkhälsoproblem. Övervikt är en kraftig riskfaktor för artros, främst knäledsartros, men även för artros i höfter och i någon mån i händer. Viktnedgång och regelbunden motion minskar risken för artros och fysisk aktivitet tycks också ha en gynnsam effekt vid påvisad artros. Utifrån dagens kunskapsläge är den gamla klassificeringen av primär och sekundär artros inte aktuell. Artros påverkas alltid av faktorer både hos individen och i omgivningen.

Symtom

Artros drabbar framförallt knä, hand-fingrar, höft, stortåns grundled, skuldrans akromioklavikularled samt käkleden. Smärta är det största problemet vid artros och leder till nedsatt funktion och minskad aktivitet. Andra vanliga symtom är stelhet och begränsad rörlighet i leden. I vissa fall kan lokala tecken på inflammation förekomma i form av ökad mängd ledvätska och värmeökning.

Diagnostik

Som regel förekommer symtomen vid artros långt före röntgenförändringar, då de sistnämnda ses först sent i sjukdomens förlopp.

Utgångspunkten för misstanke om artros är belastningsrelaterad ledsmärta och ledstelhet, oftast men inte alltid hos en person äldre än 50 år. I den kliniska vardagen inom primärvården kan artrosdiagnosen baseras på anamnes (ledont de flesta dagar under mer än en månad) och typiska kliniska undersökningsfynd såsom passiv rörelsesmärta, inskränkt rörelseomfång med smärta i ytterlägena, och ofta palpationsömhet över ledspringan. Röntgenundersökning är då inte nödvändig men kan vid osäkerhet vara till stöd. Specialmetoder för ledundersökning, t ex MR, artroskopi och ultraljud är inte relevanta i rutinsjukvården.

Vid mer omfattande ledproblem kan konsultation med ortoped eller reumatolog vara värdefull.

Behandling

Målet vid behandling av artros är att dämpa smärtan och förbättra ledfunktionen. Ingen farmakologisk behandling har dokumenterad effekt på broskdestruktionen, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. Det är viktigt att diskutera risk för biverkningar med patienterna.

Paracetamol

Det finns en lång klinisk erfarenhet med paracetamol vid artros, som i stor utsträckning används som egenbehandling. Dokumentationen visar på en effekt överlägsen placebo, dock är dokumentationen begränsad och i huvudsak gjord på knäledsartros. Långtidsbehandling med höga doser av paracetamol ökar risken för leverpåverkan, särskilt i kombination med alkohol.

Glukosamin

Behandling med glukosamin hos patienter med lätt till måttlig artrossmärta är vanligt förekommande. Dock är den vetenskapliga evidensen för effekten motsägelsefull. Dokumentationen är i huvudsak gjord på knäledsartros. Biverkningarna av glukosamin är få.

Intraartikulära glukokortikoider

Det finns vetenskaplig evidens för att intraartikulära injektioner minskar smärtan i upp till 4 veckor. Det finns ingen evidens för att upprepade glukokortikoidinjektioner är skadligt för ledbrosket.

COX-hämmare/NSAID

Läkemedel som hämmar både cyklooxygenas 1 och cyklooxygenas 2, kallas oselektiva COX-hämmare medan läkemedel som i mindre grad hämmar COX-1 kallas selektiva COX-hämmare. Effektmässigt har alla COX-hämmare i kontrollerade studier visat sig vara bättre än placebo. Känd biverkningsproblematik är att COX-hämmare kan ge en ökad risk för magsårskomplikationer, inklusive gastrointestinala blödningar. COX-hämmare ska ges med försiktighet till patienter med hjärtsvikt eller reducerad njurfunktion. Till patienter med ökad risk för hjärt-kärlbiverkningar är selektiva COX-2-hämmare kontraindicerade.

Utvärtes behandling

Geler som innehåller COX-hämmare är godkända för dermalt bruk vid artros. Dessa används vid artros och tillgänglig evidens visar på god effekt vid artrossmärta. Patienter som använder geler bör undvika solljus på huden.

Fysisk aktivitet

Konditionsträning och träning för att öka muskelstyrka, gärna kombinerat med program för viktnedgång, har effekt på artrospatienter (ff a med knäledsartros). Träningen bör anpassas till sjukdomens svårighetsgrad. Remiss till sjukgymnast kan vara aktuell.

Kirurgisk behandling

Dominerande ingrepp idag är insättande av protes i knä- och höftled. Funktionstiden av dessa proteser är över 90 % efter 10 år. Denna behandling bör övervägas för patienter med artros i knä eller höft där de behandlingar som beskrivits ovan visat otillräcklig effekt.

Receptfritt för behandling av ledgångsvärk.

Lär dig mer om Relifex